I den här artikeln
  1. Furstinnan de Polignacs beställningar
  2. Förslaget att ändra tre pianon till två
  3. Det första och det andra pianots entréer
  4. Mozarts noter och Ravels nya verk
  5. Balinesisk gamelan hörd i Paris
  6. Två uruppförare med samma lärare
  7. Musik på Mahina

Det korta svaret

Furstinnan de Polignac tänkte beställa musik för tre pianon av Poulenc. Han föreslog i stället en konsert för två pianon och orkester, och hon accepterade. Kompositören spelade solopartierna vid uruppförandet tillsammans med vännen Jacques Février. Musiken påverkades av Mozart, som han uppskattade, balinesisk gamelan som han hört i Paris och ett verk av Ravel som han spelat medan han förberedde konserten. I verket från 1932 ändrade han beställningens besättning och skrev för två musiker tillsammans.

På djupet

Furstinnan de Polignacs beställningar

Winnaretta Singer var dotter till Isaac Singer, grundaren av symaskinsverksamheten. Efter giftermålet med furst Edmond de Polignac blev hon också känd som furstinnan de Polignac. Paret drev en musiksalong, och hon fortsatte att stödja musiker efter makens död. Hon beställde verk av flera kompositörer och gav dem möjligheter att framföra ny musik. Med förmögenheten från symaskinerna beställde hon alltså nya verk och skapade tillfällen att spela dem. Parets salong var en plats där kompositörer och musiker möttes och framförde ny musik.

Winnaretta Singer målad av Sargent 1889.
Winnaretta Singer målad av Sargent 1889.

Hon beställde Socrate av Satie och El retablo de maese Pedro av Falla. Poulenc avslutade den beställda konserten för två pianon 1932 och orgelkonserten 1938. Hon bad olika kompositörer om verk med olika omfattning och besättning. Poulenc fick först skriva en konsert för två solister och sedan ett orgelverk. Stödet genom nya beställningar omfattade alltså även musiken där två pianister skulle spela tillsammans.

Förslaget att ändra tre pianon till två

I furstinnans brev från 1931 finns idén om ett solopiano med två ackompanjerande pianon. Poulenc föreslog en konsert för två pianon och orkester, och hon gick med på det. Kompositören själv föreslog att minska det ursprungliga antalet pianon. I hennes första tanke delade klaverinstrumenten solo och ackompanjemang; i hans förslag behöll båda pianona solistrollen och spelade tillsammans med orkestern. Hans svar ändrade alltså besättningen i beställningen.

Den 5 september 1932 uruppförde Poulenc och Jacques Février konserten i Venedig. Désiré Defauw dirigerade La Scala-orkestern från Milano. Kompositören deltog också som solist i det nya verket. Han och vännen delade på de två pianopartier som mecenaten godkänt och framförde dem med orkestern. Poulenc satt själv vid ett piano, och de två musikerna spelade var sin solostämma. Verket som avslutats under sommaren hördes första gången samma år vid Internationella sällskapet för samtida musiks festival.

Det första och det andra pianots entréer

Första satsen börjar med två korta orkesterackord följda av slagverksliknande rörelse i båda pianona. Konserten har två pianon, men den långsamma satsens första melodi ges inledningsvis till en enda musiker. Solisterna spelar samma slags instrument men har egna stämmor. I stället för att låta en pianist komma in efter en lång orkesterinledning använde Poulenc båda direkt från början. Solopartierna inleds med rörelser som framhäver tangenternas anslag och fortsätter med orkestern. Därefter följer den långsamma andra satsen, Larghetto.

Larghetto börjar med en lyrisk melodi som det första pianot spelar ensamt. När det andra kommer in övergår musiken till den stil Poulenc ofta använde vid den tiden. Instrumentens olika entréer förknippas med stilförändringen. I stället för att låta två pianon hela tiden spela på samma sätt presenterar den långsamma satsen först en ensam musikers melodi. Efter det andra pianots inträde framträder Poulencs egna musikaliska drag.

Mozarts noter och Ravels nya verk

Poulenc förklarade att han ville återvända till Mozart i Larghettots första tema. Han betonade också sin kärlek till melodin och sin särskilda uppskattning av Mozart. Han tillade själv att musiken efter den Mozartpräglade början snabbt övergår till hans dåvarande stil när det andra pianot kommer in. Både inledningen som påminner om Mozart och förändringen efteråt beskrevs av kompositören. Han använde den beundrade kompositörens stil i första temat och skrev fortsättningen annorlunda.

Postumt porträtt av Mozart målat av Barbara Krafft 1819.
Postumt porträtt av Mozart målat av Barbara Krafft 1819.

När han förberedde konserten studerade Poulenc konserter av Mozart och Liszt och intresserade sig för Ravels konsert i G-dur, som uruppfördes samma år. Hemma hos furstinnan spelade han Ravels verk på två pianon tillsammans med Février. Mannen som skulle skriva en ny konsert framförde alltså först en annan kompositörs nya musik med sin blivande uruppförandekollega. Han kombinerade studiet av Mozartnoter med att pröva Ravel på två klaver. Även en samtida konsert blev material för förberedelsen.

Fotoporträtt av Maurice Ravel taget av Pierre Petit omkring 1905.
Fotoporträtt av Maurice Ravel taget av Pierre Petit omkring 1905.

När Elliott Carter bedömde konserten 1938 nämnde han avsnitt som förde tankarna till Scarlatti, Mozart, Schumann, Chabrier och Stravinskij. Han uppskattade också Poulencs harmonik, orkesterkänsla och den livfulla föreningen av flera material. Carter hörde både bekanta kompositörers musik och Poulencs egen personlighet i verket. Både de verk som studerats under förberedelsen och de influenser en annan musiker uppfattade i den färdiga konserten finns alltså dokumenterade. Samtidigt som Carter nämnde kompositörer från olika tider bedömde han Poulencs egen skicklighet i att bygga konserten.

Balinesisk gamelan hörd i Paris

Poulenc hörde balinesisk gamelan på kolonialutställningen i Paris 1931. Ensemblen han hörde där påverkade senare konserten för två pianon. De återkommande, slagverksliknande pianoklangerna nära slutet av första satsen förknippas med den. Förutom de europeiska konserter han läst och spelat använde han alltså musik som han hört på utställningen. Han överförde inte den balinesiska ensemblen oförändrad till två pianon, utan använde dess klangdrag i solostämmornas upprepningar och perkussiva uttryck.

I första satsen återkommer slagverksliknande figurer, medan Larghetto inleder en ny sats med en Mozartpräglad melodi. Olika material placerades i angränsande satser. Konserten kännetecknas också av att korta musikaliska idéer presenteras, upprepas eller ändras. Efter de två pianonas upprepningar i första satsen spelar det första pianot ensamt en melodi i nästa. Med samma soloinstrument ändrade Poulenc både antalet musiker vid början och musikens karaktär. Efter det andra pianots inträde lade han åter in en stilförändring.

Modern lärde honom Mozart, Schubert och Chopin och lät honom också spela tidens populära romanser. I stället för att gå på konservatorium studerade Poulenc piano hos Ricardo Viñes. Denne introducerade musik av Debussy, Stravinskij och Satie. Hemma mötte han klassiska pianostycken och bekanta sånger, hos läraren ny musik. Moderns undervisning och lektionerna hos Viñes omfattade olika kompositörer och verk. Redan före konserten hade han lärt sig genom att spela musik från flera epoker.

Två uruppförare med samma lärare

Février och Poulenc föddes båda 1899 och studerade piano hos Viñes. Två musiker födda samma år och utbildade av samma lärare satt tillsammans vid den nya konsertens första framförande. Viñes hade uruppfört flera nya verk av Debussy och Ravel. Hans två senare elever delade nu pianona vid ett och samma uruppförande. Février, som spelat Ravels konsert med Poulenc hemma hos furstinnan, förberedde också den nya konserten tillsammans med honom. Beställaren, kompositören och solistkollegan fick sammanlänkade roller i förberedelsen och framförandet.

Pianisten Ricardo Viñes målad av Redon 1903.
Pianisten Ricardo Viñes målad av Redon 1903.

Mahinas lunch- och middagslistor innehåller Larghetto med Anne Queffélec och Jean-Bernard Pommier. Senare pianister delar de två solostämmor som Poulenc och Février uruppförde. Först spelar det ena pianot den Mozartpräglade melodin ensamt, och efter det andras entré övergår musiken till Poulencs stil. Furstinnans tre tänkta pianon hade blivit två solopianon med orkester. Inom kompositörens föreslagna besättning använder båda musiker samma instrumenttyp men börjar sina melodier vid olika tidpunkter.

Musik på Mahina

Mahinas musik innehåller Larghetto med Anne Queffélec och Jean-Bernard Pommier. Bakom musiken där två pianon delar melodin finns mecenaten som beställde verket och vännen som deltog i uruppförandet. När du hör stycket under måltiden kan du också lyssna efter ordningen i deras entréer.