En konsert i punktskrift och pianot som måste säljas: Rodrigo och Victorias Aranjuez

Två musiker som möttes i Paris

Rodrigo föddes i Sagunto i Spanien. Efter difteri som barn förlorade han nästan all syn och studerade musik i Valencia. Kompositören som blev känd för en gitarrkonsert var också pianist. År 1927 reste han till Paris för att studera komposition hos Paul Dukas. Han behövde hjälp av andra för att skriva musik och läsa böcker. Rafael Ibáñez, som arbetade som sekreterare och kopist, läste litteratur och filosofi för honom. Rodrigo mindes honom som den som ersatte hans ögon.

Victoria växte upp i en förmögen familj i Istanbul, men livet förändrades när familjen gick i konkurs. Med en pianolärares hjälp fortsatte hon studera och fick i Paris behörighet att undervisa i musik. De möttes 1928. Hennes far motsatte sig ett äktenskap med en synskadad musiker med osäker inkomst. Efter familjens motstånd och en separation gifte de sig i Valencia 1933. Även senare tvingade bristen på pengar dem att leva åtskilda under perioder.

Efter giftermålet avslutade Victoria sin egen pianistverksamhet och deltog i makens arbete. Hon behärskade spanska, franska och tyska, översatte sångtexter och skrev texter till scenverk. Hennes ord användes i baletterna Pavana Real och Juana y los Caldereros och i den lyriska komedin El Hijo Fingido. Hon omformade också texter ur Dödahavsrullarna till dikter för tonsättning. Musik som Rodrigo skrivit till Cervantes och Unamunos texter översatte hon till tyska och franska. Paret arbetade med både toner och ord.

En gitarrkonsert beställd vid middagsbordet

Beställningen av Concierto de Aranjuez kom vid en måltid i San Sebastián i september 1938. Enligt Rodrigos egen text bad gitarristen Regino Sainz de la Maza honom, på väg tillbaka till Frankrike, att skriva en konsert för gitarr och orkester. Han övertalade honom genom att beskriva det som en länge närd önskan, och efter Rioja-vin svarade Rodrigo att han skulle göra det. Spanska inbördeskriget pågick fortfarande. Kompositören bevarade måltiden som ett glatt minne under en orolig tid.

Även den tillkomstordning han mindes är intressant. Han skrev att ungefär två månader efter förfrågan kom Adagios melodi till honom på en gång i den lilla arbetslokalen på rue Saint-Jacques i Paris. Strax därefter kom finalens tema. Första satsen däremot beskrev han som färdigställd genom beräkning och eftertanke. Satsen som hörs först skrev han alltså sist. Verket avslutades i Paris 1939, och när paret återvände till Spanien låg konsertmanuskriptet i punktskrift i bagaget.

Aranjuez söder om Madrid är känt för det gamla kungliga sommarpalatset och trädgårdarna. Rodrigo och Victoria promenerade där som nygifta. När hon senare beskrev Adagio mindes hon promenaderna och den lyckliga tiden. I memoarerna kallade hon också musiken en kärlekssång. Verket fick namnet på platsen de gått genom tillsammans, och långt senare återkom hon till det i boken om deras liv.

Året då pianot måste säljas

Deras situation blev svårare när spanska inbördeskriget började. Stipendiet som hjälpt Rodrigo studera i Paris drogs in. Paret bodde som spanska flyktingar vid en institution för synskadade i Freiburg i Tyskland och undervisade i spanska och musik i sitt rum. Där studerade han Schwarzwalds fågelsång och skrev också Gökens sång. Även när det var svårt att slå sig ned varaktigt fortsatte han att lyssna till omgivningen och sätta musik till sångtexter.

År 1939 förlorade Victoria sitt barn under graviditeten och blev själv allvarligt sjuk. För att betala behandlingen sålde de sitt älskade Pleyel-piano. Hennes memoarer innehåller också hyresvärdinnan Amalia Carrascos minne av hur Rodrigo spelade om nätterna och skapade en sorgsen melodi medan hans hustru låg på sjukhus. Pianot hade varit en gåva från Victorias föräldrar. Uppgiften att det såldes visar tydligt parets ekonomiska svårigheter.

Från punktskriftsmanuskript till musikernas noter

Rodrigo komponerade med punktskriftsnoter. För att ge musikerna notblad behövde musiken överföras till vanlig notation. Han dikterade ton för ton och instrument för instrument för en professionell kopist. Även tonhöjd, längd och detaljer som kors och b-förtecken angavs. Kopisten skrev ned dem på notlinjer, och Rodrigo gjorde slutkontrollen med Victoria. Att överföra konsertens många instrumentstämmor krävde tid att granska samma musik i punktskrift, muntligt och i vanliga noter.

Sainz de la Maza fick ett handskrivet exemplar framställt på detta sätt och förberedde uruppförandet. Kompositörens egna punktskriftsnoter finns också bevarade. Vid sidan av dem fanns noter nedskrivna av Rafael Ibáñez, professionella kopister och Victoria. Rodrigo förklarade varje instrumentstämma vid dikteringen och granskade slutversionen med henne. För att verkliga musiker skulle kunna läsa den gitarr- och orkestermusik han föreställt sig skrev flera personer tonerna och markeringarna och kontrollerade dem igen.

Melodin från engelskt horn till gitarr

Adagios första melodi spelas av engelskt horn, inte av gitarren. Gitarren stödjer den med knäppta ackord och tar därefter över samma fras med utsmyckningar. De delar på temat, och senare spelar gitarren hela temat ensam. I den följande kadensen utvecklar solisten långa fraser utan orkesterackompanjemang. Därefter framför orkestern temat kraftfullt. Dialogen som börjar med solistens stilla klang utvidgas till flera instruments samspel.

Melodins böjningar kan också höras i förhållande till cante jondo, Andalusiens djupa sång. I första och sista satsen kan sex slag räknas som två grupper om tre eller tre grupper om två. Orkestern tar upp rytmen som gitarren presenterar genom att stryka över strängarna. Den långa melodin i mitten och dansrytmerna på sidorna tydliggör tillsammans konsertens form. Adagio slutar med en kort avslutning i dur och en gitarrdrill.

Uruppförandet i Barcelona och Mahinas musiklista

Konserten uruppfördes den 9 november 1940 i Palau de la Música Catalana i Barcelona. Sainz de la Maza spelade gitarr och César Mendoza Lasalle dirigerade Barcelonas filharmoniska orkester. Musiken skriven i punktskrift i Paris framfördes nu av en solist och orkester tillsammans. Victoria återhämtade sig och fick dottern Cecilia året därpå. Uppgifterna om att paret fortsatte komponera och förbereda konserter även efter pianoförsäljningen beskriver konkret livet fram till verkets färdigställande och premiär.

I Mahinas lunchlista finns Adagio från albumet James Galway Plays Rodrigo, där både flöjtisten Galway och gitarristen Kazuhito Yamashita medverkar. Yamashita spelade in Concierto de Aranjuez med Jean-François Paillards kammarorkester. Galway spelade en flöjtversion av Fantasía para un gentilhombre, som skrevs för gitarr. De två förmedlade Rodrigos musik på gitarr respektive flöjt. Albumet innehåller också Concierto pastoral med Galway.

Narciso Yepes, som finns i både lunch- och middagslistorna, gav också en viktig konsert för verkets spridning. År 1950 spelade han det på Théâtre des Champs-Élysées i Paris med Spaniens nationalorkester under Ataúlfo Argenta, tio år efter uruppförandet. Parets dotter Cecilia grundade senare ett förlag och en stiftelse med båda föräldrarnas namn. Stiftelsen förvarar kompositörens manuskript. Arbetet att föra noterna som Victoria och Joaquín framställt tillsammans vidare till nya musiker fortsatte i nästa generation.

Musik på Mahina

Musiken till lunch och middag på Mahina innehåller ett utdrag ur Concierto de Aranjuez med Narciso Yepes. När du hör gitarrmelodin får du gärna minnas Rodrigo och Victoria sida vid sida, som överförde punktskriften till noter och granskade partituret tillsammans.