En sång om hemkomsten som föddes efter symfonin: Dvořák och Harry Burleighs nya värld

Den unge mannen som väntade i snön för att höra musik

Burleigh växte upp i Erie i Pennsylvania. Han lärde sig musik av modern och spirituals av morfadern, som hade levt i slaveri och köpt sin frihet. Han sjöng i kyrkor och vid lokala evenemang och studerade piano och sång. Han deltog i körerna vid Eries episkopala katedral, presbyterianska kyrka och en synagoga. Olika gudstjänsttider gjorde det möjligt att arbeta på flera platser. Sångerna från familjen och musiken vid de lokala gudstjänsterna fortsatte senare i hans verksamhet som sångare och arrangör.

I de sena tonåren väntade Burleigh i snön utanför ett hus för att höra den ungerske pianisten Rafael Joseffy. Huset tillhörde Elizabeth Russell, där hans mor arbetade. Gästerna togs emot efter rasåtskillnad, och han kunde inte komma in som åhörare. Han blev till slut sjuk. När modern fick veta varför bad hon Russell anställa sonen som dörrvakt. Genom arbetet kunde han höra musiker som Teresa Carreño och Italo Campanini.

År 1892 fick Burleigh stipendium och började vid National Conservatory of Music i New York. Dvořák arbetade som rektor på samma skola och bad honom ofta sjunga. Enligt Burleighs senare minne lyssnade kompositören efter middagen, sedan han arbetat under dagen. Burleigh sjöng de afroamerikanska sånger han kände. En av Dvořáks musikaliska erfarenheter i USA var alltså att direkt höra en annan musikers röst.

Debatten om amerikansk musik

Konservatoriets grundare Jeannette Thurber, som bjöd in Dvořák, ville utbilda musiker i USA. Skolan erbjöd också icke-vita elever möjligheten att studera. Dvořák undervisade i komposition och dirigerade orkestern. Utanför skolan fanns många musiker och kritiker av tyskt ursprung i New York, och han talade tyska med dem. Symfonin förbereddes i en miljö där en tjeckisk kompositör undervisade amerikanska elever och umgicks med kollegor från Europa.

I maj 1893 hävdade Dvořák offentligt att USA kunde utveckla en egen kompositionstradition med afroamerikanska melodier som grund. Många amerikanska musiker tog då den tyska symfonitraditionen som måttstock. John Knowles Paine vid Harvard tänkte att tidningen nog hade återgett hans ord felaktigt. Amy Beach stödde användningen av folkmusik men ifrågasatte om afroamerikansk musik representerade hela landet. Det blev en debatt om vilken musik kompositörer skulle lära sig av.

Dvořák hade redan arbetat med både tjeckisk folkmusik och västerländsk kompositionsteknik. I de amerikanska sångerna uppmärksammade han melodier som byggde på fem toner och synkoper. Synkopering ger rytmen variation genom att betona en plats som normalt är svag. Han intresserade sig för hur melodier och rytmer skapades, inte bara för bekanta sångtitlar. Utifrån sångerna Burleigh förmedlade skrev han nya teman och utvecklade dem inom en symfoni med fyra satser.

Symfonin 1893 och sången 1922

Symfonin Från nya världen fullbordades i New York 1893. Den 16 december samma år uruppförde New York Philharmonic den i Carnegie Hall under Anton Seidl. Det välkända temat i andra satsen, Largo, är en melodi skapad av Dvořák och spelad av engelskt horn. Frasen är så enkel att den kan låta som en gammal folkvisa, men sången med titeln Goin' Home skapades senare. Att samma melodi i dag hörs i en symfoni och ett sångverk beror på komposition och arrangemang från olika tider.

Fisher var en amerikansk musiker som studerat hos Dvořák. Han mindes att orden om att gå hem kom till honom 1922 när han spelade ett pianoarrangemang av Largo. Orden utvecklades till texten i Goin' Home. Symfonimelodin fick en mänsklig röst och meningar. Den som känner titeln om hemkomsten kan höra sångens innehåll i samma melodi. Därmed uppstod också vanan att minnas ett tidigare orkesterverk under namnet på en senare sång.

Fishers Goin' Home publicerades av Oliver Ditson i Boston 1922. Tidiga noter för låg röst och piano finns bevarade. Omslaget anger att musiken kommer från Largo i Från nya världen och har både Dvořáks och Fishers namn. Sångaren framför Fishers text och pianisten ackompanjerar i orkesterns ställe. Melodin som tidigare spelats av orkester har alltså överförts till en sångsolist och pianist tillsammans.

En tjeckisktalande by i USA

Efter symfonins färdigställande tillbringade Dvořák sommaren 1893 i Spillville i Iowa. Assistenten Josef Kovařík rekommenderade sin hemby som semesterort. Den lilla orten med tjeckiska invandrare hade en kyrka med gudstjänst på tjeckiska och en skola. När barnen som varit kvar i Europa kom till USA reste familjen dit tillsammans med tåg. I brev till vännerna hemma jämförde han Spillville med en vistelse i Vysoká i Böhmen.

Dvořák promenerade tidigt och spelade orgel i Sankt Wenceslas kyrka. Han komponerade på förmiddagen, umgicks med familjen eller besökte orter i närheten på eftermiddagen och lyssnade om kvällen till invånarnas erfarenheter av att etablera sig i USA. De äldre uppskattade de bekanta psalmer han spelade. Under sommaren skrev han den Amerikanska stråkkvartetten och en stråkkvintett. Efter symfonin från New York blev dessa verk, komponerade nära den återförenade familjen och tjeckisktalande grannar, representativa för hans amerikanska liv.

Musiken efter mötet med Dvořák

Burleigh framträdde med sopranen Sissieretta Jones i Carnegie Hall 1892. Efter konservatoriet fortsatte han som sångare och kompositör. Senare sjöng han egna sånger där och fick höra andra musiker använda hans spiritual-arrangemang på konserter. Han var både eleven som sjöng för Dvořák och en musiker med egna framträdanden, kompositioner och fortsatt karriär. Samma sångtradition som eleven förmedlat spreds senare genom hans konserter och publikationer.

År 1894 fick Burleigh en solisttjänst vid den episkopala Sankt Georgskyrkan i New York. Vissa församlingsmedlemmar motsatte sig honom för att han var svart, men han sjöng där under många år. Han arbetade också i en annan församling, redigerade noter åt ett förlag och gav ut egna sånger och spiritual-arrangemang. När man läser om spirituals inflytande på Dvořáks symfoni är även hans senare arbete värt att följa. Att arrangera familjens sånger från barndomen för konsertframförande var en verksamhet han fortsatte med.

Deep River i Burleighs arrangemang spelades in 1916 av barytonen Oscar Seagle med orkesterackompanjemang. Hans uppgift var här att anpassa en traditionell sång till framförandet, inte att komponera en ny. Han ordnade den så att en solist kunde sjunga den. Att söka upp inspelningen efter Largo ger möjlighet att höra både traditionen han förmedlade till Dvořák och hans eget arrangörsarbete. Deep River och Goin' Home kom in i sångarnas repertoar på olika vägar.

Largo på Mahina

Till lunch och middag på Mahina finns inledningen av Largo under Mariss Jansons. Middagen har också tolkningar av Solti och London Philharmonic. I hela satsen följer kontrasterande musik efter det engelska hornets melodi innan den första melodin återvänder.

En sång att leta efter tillsammans med Largo är Deep River i Burleighs arrangemang. I Goin' Home gav Fisher orkestermelodin nya ord; i Deep River gjorde Burleigh en traditionell spiritual till musik för sångsolo och ackompanjemang. Den ena gick från symfoni till sång, den andra från en sång förd vidare mellan människor till konsertrepertoar. Noterna Burleigh och Fisher publicerade har deras namn, och sångare fortsatte att framföra musiken. Det går att lyssna sida vid sida till Goin' Home, där symfonins engelska horn och solistens röst delar en melodi, och Deep River förmedlad i Burleighs arrangemang.

Musik på Mahina

På Mahina spelar vi Largo ur Från nya världen. Melodin kan bli ett tillfälle att prata med ditt sällskap om sånger ni hört på era hemorter. Era minnen kan läggas till berättelsen om de sånger Dvořák och Burleigh delade.