I den här artikeln
  1. Från konservatoriet till Montmartre
  2. Tre pianostycken med ett antikt namn
  3. Anvisningen långsamt och smärtfyllt
  4. Student vid trettionio och en examen i kontrapunkt
  5. Gymnopédies 1888 och möbelmusik 1917
  6. Debussys arrangemang och Saties fortsatta arbete
  7. Musik på Mahina

Det korta svaret

I december 1888 annonserade Satie sina noter i tidskriften La Lanterne Japonaise, utgiven av kabarén Le Divan Japonais. Under pseudonymen Virginie Lebeau skrev han att det kom brev som efterfrågade hans samlade verk. Någon sådan utgåva fanns ännu inte, tillade han, men angav en adress där Gymnopédie nr 3 kunde köpas. Annonsen förenade en överdriven presentation av honom själv med ett skämt. Den unge mannen som försörjde sig som ackompanjatör i Montmartre skrev samma år tre Gymnopédies. Sjutton år senare började han studera igen för att lära sig kontrapunkt.

På djupet

Från konservatoriet till Montmartre

Satie började vid Pariskonservatoriet 1879. Han fick lämna skolan 1882, återkom 1885 och lämnade det året därpå. Efter flera perioder vid skolan arbetade han som musiker i Montmartre. De första konservatoriestudierna ledde inte till någon examen. Utanför skolan skrev han pianomusik och publicerade sina noter. Efter att ha fortsatt komponera sökte han ändå en plats att studera på nytt. När han började vid Schola Cantorum vid trettionio års ålder inledde han studier i kontrapunkt. Han lärde sig kompositionsteknik vid en annan institution än den han lämnat som ung.

Steinlens affisch från 1896 för Le Chat Noirs turnerande ensemble.
Steinlens affisch från 1896 för Le Chat Noirs turnerande ensemble.

Satie slog sig ned i Montmartre 1887. Han ackompanjerade på piano på Le Chat Noir och arbetade senare också på Auberge du Clou. Han spelade klaver när sångarna sjöng och skrev samtidigt egen solopianomusik. Genom att stödja andras sånger försörjde han sig, medan han skrev ned sin egen musik. På Auberge du Clou mötte han Debussy, som senare orkestrerade hans pianostycken. Kontakten med en kollega på arbetsplatsen ledde till nya arrangemang och framföranden.

Le Chat Noir, grundat av Rodolphe Salis 1881, samlade poeter, sångare, författare och målare. Där förenades sångframträdanden, tidskriftsutgivning och skuggteater. I skuggteatern belystes figurer så att de framträdde på en duk och rörde sig efter berättelsens förlopp. Människorna som skapade kabaréns föreställningar och publikationer använde samma plats. Pianisten spelade och poeterna och författarna skrev, varefter föreställningar och tidskrifter presenterades för publik och läsare.

Tre pianostycken med ett antikt namn

Satie skrev tre Gymnopédies 1888. Manuskriptet till det första anger Paris som tillkomstplats och februari 1888 som datum. Han skrev alltså stycket kort efter flytten till Montmartre. Manuskriptet har ett datum för färdigställandet, medan annonsen anger var noterna kunde köpas. Pianomusiken som i dag finns på skiva skrev han först för hand och presenterade sedan i tryck.

Första sidan av Saties handskrivna Gymnopédie-noter.
Första sidan av Saties handskrivna Gymnopédie-noter.

Namnet Gymnopédie kommer från en fest och dans i antikens Grekland. Tidiga noter till nr 1 har också undertiteln Antik dans. Satie använde uttrycket som titel på pianomusik skriven i Paris. Noterna förenar ett namn som hänvisar till en antik dans med toner för ett modernt piano.

Den tidiga utgåvan innehåller också rader ur Les Antiques av vännen och poeten Contamine de Latour. I dikten nämns både sarabander och gymnopédier. Efter att ha valt dansnamnet som titel presenterade Satie också en dikt där det förekommer. Hans pianonoter rymde därmed rader av en poetkollega. Den tidiga publikationen förenar musik han själv skrivit med kollegans ord.

Anvisningen långsamt och smärtfyllt

Mahinas lunch- och middagslistor innehåller Gymnopédie nr 1 med Anne Queffélec. Spårtitelns Lent et douloureux betyder långsamt och smärtfyllt. Satie kombinerade ett ord om hastighet med ett uttryck för känslomässig karaktär. Även om stycket på samlingsskivor är känt som lugn pianomusik bevarar originalnoterna dessa två uttryck som kompositören valde.

Stycket består av ett långsamt tretaktsackompanjemang och en enkel melodi. Satie placerade ackord bredvid varandra utan att omedelbart lösa upp dissonanserna i dem. Dissonans är en kombination av samtidigt klingande toner som skapar spänning. När musiken går vidare till nästa ackord lät han klangen fortsätta att höras i stället för att genast upplösa spänningen.

Melodin fortsätter ovanför det upprepade ackompanjemanget. Musiken använder ett fåtal återkommande musikaliska byggstenar och låter samtidigt ackordens klang bestå. Satie valde enkla medel till musiken i tre slag och angav både tempo och karaktär med sina spelanvisningar.

Student vid trettionio och en examen i kontrapunkt

År 1905 började Satie vid Schola Cantorum, trettionio år gammal. Sjutton år hade gått sedan han skrev Gymnopédies 1888. Den här gången studerade han kontrapunkt, konsten att låta olika melodier utvecklas samtidigt. Han började för att utvidga sitt musikaliska ordförråd och sina sätt att bygga musik. Kompositören som redan hade publicerat pianostycken studerade nu melodiernas relationer på nytt. Efter arbete på kabaréer och utgivning av egna verk återvände han som student till lektioner och uppgifter.

Schola Cantorums byggnad i Paris på ett fotografi av Atget från 1900.
Schola Cantorums byggnad i Paris på ett fotografi av Atget från 1900.

Satie klarade årets avslutande kontrapunktsexamen 1908 med mycket gott resultat. Intyget, undertecknat av Vincent d'Indy, anger också att han hade kvalificerat sig för kompositionsstudier. Studenten som börjat vid trettionio gick på undervisningen och genomförde provet. Efter att ha lämnat Pariskonservatoriet, arbetat på kabaréer och publicerat pianomusik bedömdes han nu av Schola Cantorum. Till de enkla ackorden i Gymnopédies lade han studier i tekniken att förena flera melodier. Skolan dokumenterade resultaten med ett betyg och en underskrift.

I Socrate 1918 satte Satie musik till Platons dialoger. Där Gymnopédies tidigare hade fått en antik dans som titel och en väns diktrader i noterna lät han nu Platons meningar sjungas. De två verken som använder antika ämnen har olika besättning. Det ena är pianomusik med titel och diktcitat, det andra en vokalkomposition med äldre ord. Han använde uttryck valda ur gammal litteratur och dans i olika verk. Även efter pianostyckena från tiden då han annonserade noter på kabaréer fortsatte han att arbeta med litteratur som musikaliskt material.

Gymnopédies 1888 och möbelmusik 1917

Satie utvecklade idén om möbelmusik 1917, långt efter Gymnopédies från 1888. I en text till Cocteau kritiserade han vanan att använda valser och operafantasier vid olika evenemang. I stället för att låna musik skriven för andra syften ville han skapa särskild musik för vardagens behov. Idén var att låta musik ingå i vardagen som möbler i ett rum. Tjugonio år skilde pianostyckena från hans beskrivning av denna tanke.

Den 8 mars 1920 spelades Saties möbelmusik mellan avsnitt av en pjäs av Max Jacob på Galerie Barbazanges. Teater och musik placerades tillsammans i samma rum där publiken vistades. Satie sökte en användning som skilde sig från ett självständigt konsertprogram med koncentrerat lyssnande. Han presenterade i ett verkligt evenemang den musik för vardagens behov han beskrivit för Cocteau. Lång tid hade gått sedan han själv sålde pianonoter 1888. Nu undersökte han hur musiken kunde användas i ett galleri där en annan författares pjäs framfördes.

Satie intresserade sig för musikens roll i rum där människor levde. Till Cocteau kritiserade han bruket av valser och operafantasier vid andra tillfällen och förklarade att han ville skapa ny musik för vardagen. Idén kan sättas i samband med senare tiders utbredda bakgrundsmusik. Framför allt ville han då minska det ljud som överröstade samtal. När talande människor och musik fanns i samma rum försökte han komponera efter rummets användning.

Debussys arrangemang och Saties fortsatta arbete

Debussy orkestrerade Gymnopédie nr 1 och 3. Arrangemangen framfördes i Salle Érard i Paris den 20 februari 1897 under Gustave Doret. En kompositörskollega fördelade Saties pianomusik mellan flera instrument. Debussy, som han mött på kabarén, presenterade hans verk i en annan besättning. Två stycken av musikern som själv hade annonserat sina noter framfördes här av en dirigent och en orkester.

Claude Debussy fotograferad i Nadars ateljé.
Claude Debussy fotograferad i Nadars ateljé.

År 1888 gav Satie pianostycken ett dansnamn och annonserade noterna i en tidskrift. År 1905 började han studera kontrapunkt och klarade provet 1908. Senare föreslog han möbelmusik och tonsatte Platons ord. Ackompanjatören skrev egen solomusik och återvände till undervisning även efter att ha publicerat verk. I Gymnopédies angav han långsamt och smärtfyllt; i försäljningsannonsen använde han överdrift och humor. Han presenterade sin musik genom att själv skapa titlar, toner och texter som gjorde noterna kända.

Musik på Mahina

På Mahina spelar vi Gymnopédie nr 1 med Anne Queffélec. Om du känner igen den kan du berätta för ditt sällskap om Saties skämtsamma notannons eller om hur han blev student igen vid trettionio.