Corellis La Folia: vägen från iberisk dans till violinvariationer

Från Portugal till den iberiska halvön

Folia är en dans långt äldre än Corelli. Den har sitt ursprung i Portugal, och de tidigaste exemplen finns på 1400-talet. Musiker fortsatte att spela den och lägga till nya variationer. Under Corellis tid, senare delen av 1600-talet, var namnet ett bekant material också för italienska musiker. Bakom kompositörsnamnet vid violinsonaten finns en danshistoria förd vidare av flera generationer dansare och musiker.

Folia var en folklig dans som utvecklades på den iberiska halvön under senmedeltiden. Med portugisiska rötter spreds den också i Spanien och hade en viktig plats i iberisk instrumentalmusik på 1600- och 1700-talen. Savall samlade folior från flera epoker på ett album. Bredvid Corelli och Marin Marais placerade han Diego Ortiz och anonym musik, och spelade därmed också material fört vidare före de berömda kompositörernas verk.

Albumets besättning rymmer flera olika klanger som bär dansen. Savall spelar viola da gamba, medan andra musiker har vihuela, gitarr, teorbo, cembalo, orgel och harpa. Förutom en slagverkare finns också musiker med kastanjetter och bjällror. Stråkar, knäppta strängar, klaver och slagverk ger olika ljud åt folians upprepningar. Savalls iberiska musik använder alltså betydligt fler slags instrument än Corellis violinsonat.

Tjugotre variationer och ackompanjatörens tur

Corelli publicerade tolv violinsonater som op. 5 år 1700 och tillägnade dem kurfurstinnan Sophie Charlotte av Brandenburg. Sist står sonaten La Folia i d-moll. Samlingen kom i mer än fyrtio senare utgåvor under 1700-talet. Violinelever sökte sig till musiken, och eleven Geminiani arrangerade den också för stråkensemble. Mahinas lunch- och middagslistor innehåller op. 5 nr 12 från Purcell Quartets album. Kvartetten spelade in skivan i St Barnabas-kyrkan i London i maj 1986.

Efter temat i La Folia följer 23 variationer. Violinen växlar mellan snabba korta toner och långa sammanhängande linjer. Corelli placerade långsamma variationer mellan de snabba för att ändra tempo och karaktär även när samma tema återkommer. Mot slutet får generalbasen snabba sextondelar. Generalbas är ett ackompanjemang med basmelodi och ackord som stödjer soloinstrumentet. Eftersom även ackompanjatören får en rörlig avslutning koncentreras verkets tekniska krav inte till violinisten ensam.

Fransk musik över samma dans

År 1701, året efter Corellis sonat, tog fransmannen Marin Marais med en folia i sin andra samling för viola da gamba. Titeln Folies d'Espagne betyder spanska folior. Marais berättade att han arbetat noggrant med generalbasen och att graveringen av noterna också tagit lång tid. En italiensk violinsonat och fransk gambamusik använde alltså samma dansmaterial vid ungefär samma tid. Marais stycke har 32 variationer, nio fler än Corellis.

Marais använde gambans möjlighet att spela flera strängar samtidigt i ackord. Han förband solomelodin med basackompanjemanget och skrev i några variationer figurer som påminner om att stryka över en gitarrs strängar. De gitarrliknande uttrycken kan också höras tillsammans med folians ursprung i iberisk dansmusik. Samma folia behandlades olika genom violinens snabba figurer och gambans fylliga ackord. Marais utsmyckade dansmaterialet med strängarna och harmonierna på sitt eget instrument.

Eleven från Rom till London

Corellis elev Francesco Geminiani förde lärarens musik till England. Efter studier hos honom i Rom flyttade han till London vid tjugosju års ålder och arbetade senare också i Dublin. De första concerti grossi han presenterade där var arrangemang av Corellis sonater i stället för egna nya verk. Corellis musik var då populär också i England. Geminiani förändrade stycken för soloviolin och ackompanjemang så att stråkmusiker kunde dela dem mellan sig.

Vid överföringen utvecklade Geminiani harmonik och kontrapunkt som varit antydda i sonaterna. Han utvidgade relationerna mellan samtidiga melodier och fördelade solostämmans och ackompanjemangets musik mellan fler stråkstämmor. Fler instrument deltog i det som tidigare spelats av en solist. När Boston Baroque spelade hans konsert i F-dur använde de ornament från Corellis originalsonat. De tog med den och La Folia på samma album för att presentera två resultat av hans överföringar från olika sonater till ensemble.

I Geminianis La Folia växlar en liten solistgrupp och en större stråkgrupp. Den lilla kallas concertino, den större ripieno. Dialogen mellan soloviolin och ackompanjemang utvidgades till ett utbyte mellan två grupper. I sin bok om framförande från 1749 mindes han också att läraren varit särskilt nöjd med kompositionen La Folia. Corelli gjorde den portugisiska dansen till violinsonat; eleven gav den åt fler stråkar. Samma tema fick olika besättning.

Vivaldis andra folia

Även Vivaldi skrev variationer över folian. Han byggde verket av ett tema och nitton variationer. Den först presenterade melodin är igenkännlig medan rytm, tempo, styrka och sätt att binda eller skilja toner förändras. Vid varje upprepning bestäms tonernas längd, kraft och hastighet på nytt. Mer än 150 kompositörer har skrivit verk över denna gamla melodi. Corellis, Marais och Vivaldis val av olika instrument och antal variationer fortsatte även efter dem.

Vivaldis folia ingår i op. 1, publicerat av Giuseppe Sala i Venedig 1705. Samlingen innehåller tolv triosonater för kammarbruk. Han avslutade den med folian, liksom Corelli hade gjort i sin violinsonatsamling. Musiken kunde också framföras vid privata musikträffar i hemmen. En välkänd dans användes därmed som avslutningsstycke i kammarmusik där adelsmän och musikintresserade samlades.

Nutida stråkmusiker som stampar med fötterna

Den amerikanska kompositören Michi Wiancko omformade Geminianis La Folia och gav stråkmusikerna även slagverk och fotstamp. Hon lade till col legno, där stråkens trä i stället för taglet slår mot strängen, och sul ponticello, där stråken förs nära stallet, för att ändra klangens egenskaper. Ovanför den återkommande foliaharmoniken växlar hela ensemblen med solister, och små motiv går från musiker till musiker. Strängarnas toner och musikernas fotljud finns i samma partitur.

Wiancko förberedde en version för elva musiker till ett framförande 2021. Hon anpassade antalet till smittskyddsreglerna och omfördelade varje musikers material. Från iberiska dansmusiker till Corellis solist och ackompanjatör, vidare till Geminianis två stråkgrupper och Wianckos stampande musiker har både kroppar och instrument förändrats. På Mahina hörs i Purcell Quartets spår den del av den långa historien där Corelli skrev variationer för violin och generalbas. De snabba tonerna i ackompanjemanget mot slutet ingår också i den uppgift han skapade.

Musik på Mahina

Mahinas musik innehåller Corellis La Folia med Purcell Quartet. Eftersom samma tema förändras flera gånger kan du även med en eller två fraser under måltiden upptäcka hur den tidigare melodin blivit annorlunda.