I den här artikeln
  1. Det utökade registret för Stadler
  2. De första tryckta utgåvorna och recensionen 1802
  3. Meyers val av bassetklarinett
  4. Från orkestermedlem till solist
  5. Moderna utgåvor med två solostämmor
  6. Musik på Mahina

Det korta svaret

Mozarts klarinettkonsert K.622 skrevs för Anton Stadlers instrument med ett utökat lågt register. Det fullständiga egenhändiga partituret finns inte bevarat. I de tidiga utgåvorna efter hans död ändrades solostämman för en vanlig klarinett. Redaktörer som i dag förbereder versioner för bassetklarinett jämför ett bevarat manuskriptfragment, tryckta noter och en recension från 1802 för att återställa de förlorade bastonerna.

På djupet

Det utökade registret för Stadler

Mozart skrev klarinettkonserten K.622 för Anton Stadler 1791. Tidigare hade han också skrivit klarinettkvintetten K.581 för honom. Kvintetten förenar fyra stråkinstrument med klarinett; konserten förenar orkester och soloklarinett. Stadler fick i kammarmusiken en stämma att spela med en liten stråkgrupp, och i konserten en solostämma framför en större ensemble. Mozart använde samma musikers instrument i två typer av samspel och skrev musik där klarinett och stråkar skulle spela tillsammans.

Bassetklarinettens noterade omfång. De små noterna längst ned visar låga toner som en vanlig klarinett inte kan spela.
Bassetklarinettens noterade omfång. De små noterna längst ned visar låga toner som en vanlig klarinett inte kan spela.

Stadlers klarinett hade fyra toner under det vanliga låga E: Ess, D, Ciss och C. Det utvidgade registret gjorde att han kunde spela lägre än tidigare. Instrumentet kallas i dag bassetklarinett. Eftersom det når fyra halvtoner under den vanliga klarinettens lägsta ton kunde kompositören skriva melodier i det registret. För att spela ett lågt C i noterna behövs ett instrument som kan ge just den tonen. Dessa fyra toner har direkt samband med skillnaderna mellan den ursprungliga solostämman och senare tryckta utgåvor.

Det tidiga manuskriptfragmentet börjar som musik för bassetthorn i G. Medan han arbetade vidare ville Mozart byta soloinstrument till bassetklarinett i A, och spår av ändringen finns i manuskriptet. Mellan idén för bassetthorn och den färdiga konserten i A-dur gjordes alltså en förändring. Fragmentet bevarar toner skrivna med kompositörens egen hand. Det är ett av de material redaktörer använder när de studerar solostämman i konserten vars fullständiga partitur gått förlorat, och visar hur instrumentvalet ändrades under arbetets gång.

De första tryckta utgåvorna och recensionen 1802

Omkring 1801–1802 gav tre förlag ut stämmorna till konserten. Alla tre tog bort bassetregistret och tryckte en solostämma för vanlig klarinett. Verket som skrivits för Stadlers utökade instrument anpassades så att det kunde spelas på ett instrument med mindre omfång. Efter Mozarts död kunde musiker som ville framföra konserten använda dessa tryckta noter. När verket spreds i tryck följde alltså en solostämma där de lägsta tonerna hade flyttats till andra register.

Program för Stadlers konsert i Riga den 21 mars 1794, med en bild av en bassetklarinett.
Program för Stadlers konsert i Riga den 21 mars 1794, med en bild av en bassetklarinett.

En recensent skrev 1802 att konserten hade komponerats för en klarinett som nådde ned till lågt C. Han påpekade att flera fraser i den tryckta solostämman borde spelas en oktav lägre och nämnde även ändringar i Adagio. Recensionen är ett samtida vittnesmål som kan användas när nya noter med återställda bastoner förbereds. Redan då kände en läsare av den tidiga utgåvan till skillnaden mellan originalinstrumentets omfång och den tryckta stämman. Dagens redaktörer jämför noterna med dessa anmärkningar för att bedöma i vilka fraser tonhöjden hade ändrats.

Klarinett byggd av Valentine Metzler i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet.
Klarinett byggd av Valentine Metzler i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet.

De bevarade materialen förmedlar olika saker. Manuskriptfragmentet visar vad Mozart skrev och ändrade; de postuma utgåvorna ger en stämma för vanlig klarinett. Recensionen beskriver instrumentet som nådde lågt C och de förändrade fraserna. I dag finns också utgåvor som innehåller reproduktioner av både fragmentet och den samtida recensionen. Musikern kan därmed läsa de nytryckta tonerna och samtidigt se de äldre material som använts vid redigeringen. Källor från olika tider samlas i en utgåva för att förklara hur solostämman har förts vidare.

Meyers val av bassetklarinett

Inspelningen där Sabine Meyer spelar med Staatskapelle Dresden under Hans Vonk anger att hon använder bassetklarinett. Hon valde ett instrument med fyra extra toner under lågt E. På det kunde hon spela fraser som en vanlig klarinett inte kan återge på samma tonhöjd. Hon spelade in konserten för Stadler på ett modernt instrument med utökat omfång. Medan Staatskapelle Dresden spelade orkesterpartiet och Vonk dirigerade tog hon hand om solostämman med det låga register Mozart hade skrivit för Stadler.

En kopia byggd efter Stadlers bassetklarinett.
En kopia byggd efter Stadlers bassetklarinett.

Meyer beskrev både verkets enkelhet och dess djupa känslor och jämförde det med religion. Det är hennes egen förklaring av hur hon uppfattar konserten. Musikern som valde bassetklarinetten för att återge de låga tonerna uttryckte också med ord vad hon kände i verket. Instrumentet hon valde gör de djupa tonerna möjliga, medan hennes tal om enkelhet är en bedömning av musikens karaktär. Hennes val förenade ett instrument som motsvarar solostämmans omfång med tankar om hur musiken skulle uttryckas.

Andra satsen, Adagio, har formen A–B–A: det första temat återkommer efter ett mittparti. Den inledande melodin följs av en kontrasterande del innan samma tema spelas igen. Solomelodin presenteras, musiken går vidare och återvänder sedan till början. Orkestern spelar tillsammans med solisten och omfattar flöjter, fagotter, horn och stråkar. Även i den långsamma satsen skiljer noterna mellan avsnitt där solisten spelar melodin själv och avsnitt som delas med orkestern.

Från orkestermedlem till solist

Karajan ville anställa Meyer i Berliner Philharmoniker, men orkestermedlemmarna motsatte sig det. Dirigenten och musikerna hade olika uppfattningar om huruvida ensemblen skulle ta emot den instrumentalist han valt. Hans bedömning av vem som skulle anställas skilde sig från medlemmarnas syn på en framtida kollega. Meyer, känd som konsertsolist, arbetade också som klarinettist i orkester. Där måste hon anpassa klangen till andra blåsare och stråkar och spela sin stämma tillsammans med deras. Anställningsprocessen hon upplevde visar också en oenighet om hur dirigent och medlemmar skulle välja en musiker.

Meyer studerade hos Otto Hermann i Stuttgart och Hans Deinzer i Hannover. Efter arbete i Bayerns radiosymfoniorkester och Berliner Philharmoniker utvidgade hon sin verksamhet som solist. Hon framträdde med bland andra Wiener Philharmoniker, Chicago Symphony Orchestra och NHK Symphony Orchestra i Tokyo. Musikern som hade spelat klarinettstämman i en ensemble mötte nu flera dirigenter och orkestrar för att spela solopartier. Mozartinspelningen med Staatskapelle Dresden under Hans Vonk är ett av dessa samarbeten.

Vid sidan av solokarriären fortsatte hon med kammarmusik tillsammans med familjen. År 1983 bildade hon Trio di Clarone med maken Reiner Wehle och brodern Wolfgang Meyer. De framförde mindre kända verk av Mozart och arbetade också med modern musik. De förberedde även nya framträdanden med jazzklarinettisten Michael Riessler. Solisten som spelade konserter framför orkestrar bildade alltså också en liten ensemble med två nära kollegor. Mozart och samtida kompositörer fick plats i samma kammarmusikgrupps repertoar.

Moderna utgåvor med två solostämmor

Det finns moderna utgåvor som ger solostämmor för både bassetklarinett och vanlig klarinett. Musikern kan välja den som passar instrumentet. Samma konsert erbjuds med två solopartier, tillsammans med manuskriptfragmentet och recensionen från 1802. Utgåvan förenar underlaget för de återställda låga tonerna med de framförandenoter som förts vidare för vanlig klarinett. Den ena stämman återger det ursprungliga omfånget; den andra är anpassad till ett instrument med mer begränsat register.

Flera kompositörer har skrivit ny musik för Meyer. Hon har framfört verk av Jean Françaix, Edison Denisov, Toshio Hosokawa och Péter Eötvös. Samtidigt som hon spelat Mozarts solostämma rekonstruerad ur äldre material har hon förberett ny musik för sitt instrument. Liksom Mozart skrev för Stadlers klarinett har senare kompositörer samarbetat med en bestämd musiker. Meyers framträdanden har rymt både redan publicerade konserter och verk som samtida tonsättare skrev för henne.

Hösten 1791 deltog Stadler i uruppförandet av Mozarts opera La clemenza di Tito i Prag. I solopartierna till två arior användes bassetklarinett och bassetthorn. Mozart skrev för Stadlers instrument i samspel med operans sångare. I konserten samma år lät han honom stå som solist framför orkestern. Det utökade registret användes både med sångare och i den instrumentala konserten. Musik skriven för de låga toner Stadler kunde spela finns därför i både operan och konsertens solostämma.

Musik på Mahina

Adagio ur Mozarts klarinettkonsert som vi spelar på Mahina framförs av Sabine Meyer. Nästa gång du hör stycket kan du lyssna även efter klarinettens låga toner vid sidan av melodin. Då får också det register Mozart förberedde för Stadlers instrument plats i lyssningen.