Chopins mazurkor op. 33: polska danser i tretakt

Sånger och musiker i Mazovien

Namnet mazur är knutet till Mazovien i centrala Polen runt Warszawa. En man som bodde där kallades mazur. Danserna omfattade mazur och oberek samt kujawiak från grannregionen Kujavien. I senare dokumentation placerade folkloristen Oskar Kolberg mazur mellan långsam kujawiak och snabb oberek. Vid fester kunde man börja med en gångdans, fortsätta med kujawiak och sedan öka tempot med mazur eller oberek. Dansarna tillbringade inte hela natten i samma hastighet.

Bland tidiga ackompanjemangsinstrument fanns säckpipan dudy. Den lät en stadig ton klinga medan en sångare improviserade melodi och ord ovanför. Den långa bastonen och den nyskapade sången stödde dansen tillsammans. Senare ensembler i Mazovien hade violin, stor trumma, dragspel i olika register och klarinett. Violinisten ändrade ornamenten varje gång melodin återkom. Medan dansaren rörde fötterna till den återkommande frasen spelade musikern den med små förändringar.

Mazur fördes vidare på flera håll som bonde-, stads- och adelsdans. Regionerna hade olika rörelser och benämningar, och redan Kolbergs tidiga uppteckningar visar överlappning mellan namnen kujawiak och oberek. Samma tretaktsdanser benämndes och delades in lite olika på olika platser. Övergången från långsamt till snabbt, förändringar i instrumenten och vanan att utsmycka melodier hör till deras gemensamma vardagsbakgrund. Chopins pianostycken med dansens namn behandlar också betoning och tonlängd på olika sätt inom tre slag.

Att lära sig kujawiak på fest

I kujawiak rör sig två personer som par längs en stor cirkel samtidigt som de roterar runt parets egen axel. Barn och ungdomar i byarna lärde sig genom att se på och härma vuxna vid fester. Genom att iaktta andra dansare lärde de sig hur mjuka vändningar och steg skulle utföras. Dansen använder jämna, mjuka förflyttningar snarare än hårda stamp. Den som lärde sig anpassade steg och rotationshastighet för att följa cirkeln med sin partner.

Även andra än byborna lärde sig dansen. Jordägare och adelsmän bjöd hem byarnas musiker och dansare för att lära sig kujawiak. Vissa nya eller mer utsmyckade rörelser de skapade fördes tillbaka till byarna. När musiker och dansare besökte andra hem och återvände förändrades även dansen. Byns fester och herrgårdens tillställningar bands samman av musikerna. Bakom mazurkan i både landsbygdens och stadens musik fanns människor som lärde sig direkt och utbytte rörelser.

Kujawiak hade också sånger. Korta ord och melodier upprepades flera gånger, och refränger som oj dana dana kunde imitera instrumenten. Kolberg samlade mer än tusen melodier från Kujavien i två volymer 1867. Lokala kujawiaker kunde vara snabbare och mer komplicerade än den nationella dans som standardiserats för scenen. Sångare som upprepade korta fraser, roterande par och ackompanjerande kapell förde dansen vidare på olika sätt mellan regionerna. Musiken som i dag samlas under långsam kujawiak kommer från flera byar.

Obereks rotation och tredje slag

Namnet oberek hör samman med ett polskt verb för att snurra. Paren roterar åt höger runt sin axel medan de rör sig moturs i en stor cirkel. När en skicklig dansare ger signal kan hela förflyttningens riktning ändras. I svårare rörelser ändras även parets rotation åt vänster. Dansen kräver att man samtidigt samordnar riktningen med sin partner och förflyttningen tillsammans med de andra paren.

I oberek kan kvinnan snurra runt mannen, medan mannen kan vrida benet på tredje slaget för att markera rörelsen. Paret håller i regel händerna och förblir tillsammans, utom när kvinnan kort snurrar ensam. Musikens betoning på det sista av tre slag sammanfaller med kroppsrörelsen. Ackompanjemangets violin fyller långa meloditoner med korta sextondelar och brutna ackordfigurer. Vid upprepningar tillkommer nya toner över den snabba dansen varje gång violinisten ändrar ornamenten.

Byns lilla ensemble kallades kapela. En bevarad besättning har violin på melodin, det tresträngade basinstrumentet basy och en liten trumma med bjällror. Ensemblen höll jämnt tempo eller ökade hastigheten gradvis under dansen. Korta fraser om fyra eller åtta takter upprepades i par. De återkommande fraserna och tredje slagets betoning visade när nästa rotation skulle börja, medan musikerna förändrade ornamenten inom ramen. Fötternas upprepning och violinens improviserade förändringar ledde samma dans.

Rytmerna Chopin överförde till pianot

Chopin använde rytmiska och melodiska drag från polska danser i mazurkorna. Oftast skrev han ny musik med dessa beståndsdelar i stället för att direkt ta en färdig folkvisemelodi. Bland undantagen med ett direkt citat finns op. 68 nr 3. Han sade också att mazurkorna op. 6 inte var skrivna för dans. Takten och melodiken som tidigare upprepats efter dansarna blev musik för en ensam pianist.

Pianisten håller tretakten men avgör hur länge melodins toner ska dröja och vilket slag som ska betonas. Tillsammans med betoningarna måste också rubato övervägas. Rubato är ett flexibelt sätt att justera tonernas längd efter frasens flöde. Några deltagare i Chopintävlingen 2025 lärde sig mazur, oberek och kujawiak. Efter att ha upplevt cirkelrörelsen och tredje slagets betoning i kroppen arbetade de med takt och melodilängd vid pianot.

I op. 33:s stycke i giss-moll skrev Chopin mesto, sorgset. Det första temat utgår från en kadens, återvänder till den i mitten och slutar också med den. Kadens är ton- och ackordföljden som avslutar en fras. En avslutande form hörs alltså redan från början och återkommer sedan. Även i en kort mazurka organiserade han melodins återkomst noggrant tillsammans med dansrytmen.

En diskussion om tretakt

Till C-durstycket i samma op. 33 hör en episod från eleven Wilhelm von Lenz. När han spelade det inför Chopin kom Giacomo Meyerbeer in. Enligt Lenz minne hävdade Meyerbeer att musiken gick i två slag, inte tre, och Chopin blev arg. Kompositören som noterat mazurkan i tretakt och kollegan som uppfattade takten annorlunda diskuterade bredvid pianot. Episoden visar hur betoningarna kunde låta ovana inom musik i tre slag.

Berättelsen om D-durstycket hör ihop med en annan elev, Marcelina Czartoryska. Hon skapade kontrast genom att spela rått och sedan elegant. Framförandet uttryckte skillnaden mellan en krog och en salong. Platsen för festens dansmusik och adelns musikrum fick två olika pianokaraktärer. Genom att spela samma stycke först grovt och sedan elegant ställde hon de två miljöernas atmosfär mot varandra.

Chopin tillägnade op. 33 grevinnan Róża Mostowska. När Schumann presenterade samlingen menade han att den hade en mer populär karaktär än tidigare mazurkor och kunde tjusa lyssnarna direkt. Han jämförde de nya styckena med de äldre och beskrev deras attraktionskraft. Mahinas fyra stycken går i giss-moll, C-dur, D-dur och h-moll. Till C-dur hör minnet av taktdiskussionen; till D-dur elevens växling mellan rått och elegant. Korta verk om polska danser skapade alltså olika berättelser även mellan kompositören, eleverna och kritikerna.

Musik på Mahina

På Mahina spelar vi de fyra mazurkorna op. 33 med Seong-Jin Cho. När du följer pianots tre slag kan du också minnas den polska dansens rotationer och fotrörelser som beskrivits här.