I den här artikeln
Det korta svaret
Vintern 1838 bodde Chopin och George Sand i ett gammalt kloster på Mallorca. Chopin hostade och väntade på ett piano från Paris. Sand undervisade barnen och skrev på nätterna. På hans bord låg Bachs noter och egna manuskript. De två konstnärerna hade kommit till en vacker ö men behövde hantera sjukdom, väder, instrumenttransport och förlagsavtal. Stormnatten som Sand senare mindes gjorde vintern vida känd.
På djupet
Fyra resenärer som hoppades på återhämtning
De bodde i det gamla kartusianklostret i Valldemossa. Chopin kom till Mallorca i november 1838 med Sand och hennes två barn och tillbringade senare vintern i klostret. Planen var att vårda hälsan och arbeta, men regnet fortsatte och hostan blev värre. Vistelsen sammanföll med färdigställandet av preludiesamlingen. Eftersom han redan hade förhandlat om utgivningen i Paris måste han ordna noterna också på ön. På platsen han sökt för återhämtning behövde han därför följa både hälsan och arbetets tidsplan.

I ett decemberbrev skrev Sand att barnens undervisning och hennes eget skrivande gav lite tid att njuta av landskapet. Chopin var svag och hostade ständigt, och det regnade mycket. Brevet beskriver honom vid ett lokalt piano och henne skrivande på natten. Om dagarna undervisade hon barnen och vårdade den sjuke, samtidigt som hennes egna manuskript måste skrivas.
Den 28 december liknade Chopin klosterrummet vid en stor likkista i ett brev till en vän. Det höga taket var dammigt, och genom det lilla fönstret syntes apelsinträd, palmer och cypresser. Det fyrkantiga bordet vid sängen var obekvämt att skriva vid. Där fanns ett ljus, Bachs noter och hans egna manuskript. Om stillheten skrev han att även efter ett skrik blev allt tyst igen. Han beskrev träden utanför och möblerna inne var för sig. I rummet sov han, skrev brev och ordnade sin musik. Noterna på bordet var också en del av det livet.
Pianot över havet och förlagsavtalet
Instrumentet Chopin väntade på var ett pianino från Pleyel, ett litet stående piano. Han hade valt det i Paris före resan och använde det för att slutföra preludierna när det kom till Mallorca. Det fanns inte till hands direkt vid ankomsten, utan måste transporteras. Medan han använde ett lokalt piano frågade han i brev när instrumentet från Paris skulle komma. Pianinot finns fortfarande i Valldemossa och gör det möjligt att undersöka arbetet under vintern då han avslutade samlingen.
I januari 1839 meddelade Chopin Pleyel att pianot kommit fram oskadat. Det hade passerat havet, vädrets hinder och tullen i Palma. Han berättade att han skickade preludiemanuskriptet och diskuterade sedan betalning och utgivningsrättigheter för olika länder. I slutet skämtade han om att han talat mer om pengar än tackat för instrumentet och kallade sig affärsman.
Före resan hade Chopin förhandlat med Pleyel om preludiernas utgivning. Förskott och lån bidrog till reskassan. Även när han vårdade hälsan på ön måste han slutföra de utlovade noterna. Breven visar hur förlagsförhandlingarna var sammanvävda med att ordna pengar till resan. Han finansierade kostnader genom planen att lämna manuskriptet och diskuterade efter återkomsten till Frankrike hur försäljningen av verk skulle betala skulden. När sjukdom och pianotransport försenade arbetet måste han hålla kontakt med förlaget som väntade.
Stormnatten i Sands minnen
I självbiografin mindes Sand en dag då hon och sonen kom hem i oväder. Chopin, som blivit ensam kvar, satt enligt henne gråtande vid pianot och var mycket orolig när de återvände. Hon berättade att han sagt sig känna det som om han drunknat. Han skulle också ha föreställt sig kalla, tunga vattendroppar som regelbundet föll på bröstet. Sand skrev långt senare om vad hon såg vid hemkomsten och vad han berättade. Återkomsten i regnet och samtalet vid pianot utgör innehållet i hennes minne.

I Sands berättelse svarade Chopin att han inte hört det verkliga regnet mot taket. När hon nämnde ljudet skulle han ha protesterat mot tanken att bokstavligen imitera ting i musik. Hon tolkade det som att naturens ljud blivit musik i hans tankar. De förklarade samma natts upplevelse olika. Sand förenade regnet utanför med hans musik, medan Chopin enligt hennes berättelse inte höll med om att kalla den en imitation av regn. Självbiografin innehåller både författarens tolkning och det svar som tillskrivs kompositören.

Sand angav inget preludienummer när hon mindes stormen. Chopin kallade senare nr 15 Regndroppen under undervisningen. Benämningen han använde finns kvar i en elevs noter. Efter klostervintern fortsatte han att undervisa i preludierna i Paris. Kompositörens namn på stycket bevarades i elevens notbok, medan Sand skrev om sin hemkomst i självbiografin. Smeknamnet på nr 15 för vidare också Chopins egna ord som lärare.
Ett manuskript påbörjat i Paris och avslutat på ön
Kompositionen av preludierna hade kommit långt när Chopin reste till Mallorca. Åtminstone en tidig form av nr 15 antas också ha funnits före resan. Samlingen som avslutades på ön innehöll musik förberedd i Paris. Under vintern skrev han nya stycken och reviderade tidigare. Utgivningen var redan utlovad till Pleyel, men hälsan och instrumenttransporten gjorde det svårt att avsluta manuskriptet. I brev berättade han för vänner om livet med hosta medan han väntade på pianot.

Den 12 januari 1839 skickade Chopin preludierna till Julian Fontana och bad om en kopia. Fontana skulle arbeta tillsammans med en annan musiker, ge originalet till Pleyel och kopian till en person knuten till utgivningen. I samma brev bad han vännen betala hyran i Paris och ordna frågan om lägenheten skulle hyras vidare. Han anförtrodde vännen det som var svårt att sköta personligen från ön. Manuskriptkopiering, förlagsleverans och boendekostnader i Paris diskuterades samtidigt.
Preludiernas dedikation varierade efter utgivningsland. Först tänkte Chopin på Joseph Christoph Kessler, som själv hade tillägnat honom en preludiesamling. Efter avresan från Mallorca och ankomsten till Marseille ville han tillägna verket Pleyel, men ändringen nådde inte det tyska förlaget. Den tyska förstautgåvan fick Kesslers namn, medan de franska och brittiska utgåvorna fick Pleyels. Under arbetet med att skicka manuskript till flera länder och meddela ändringar fick samma samling olika dedikationer.
Bach följde med till klostret
Chopin tog med Bachs Das wohltemperierte Klavier till Mallorca. Bach hade samlat preludier och fugor i flera tonarter; Chopin använde dur och moll genom 24 preludier. På klosterbordet låg Bachs noter tillsammans med hans egna manuskript. Vid det lilla bordet med ljuset läste han föregångarens musik och ordnade sin egen. Noterna fanns i rummet också medan pianot reste från Paris till ön. Han fortsatte att slutföra preludierna med den Bachmusik han tagit med sig nära till hands.
I början av 1800-talet kunde ett preludium före annan musik användas för att kontrollera instrumentets stämning och bli förtrogen med tonart och stämning. Chopin gjorde varje kort stycke självständigt och samlade de 24 i en publikation. Av en form som förberett annan musik skapade han en ny samling. Genom växlingen mellan dur och moll gav han varje stycke egen musik. När manuskriptet var färdigt på Mallorca bad han vännen om en kopia och diskuterade utgivningsrättigheter i olika länder. Arbetet fortsatte tills hela volymen förberetts och lämnats till förlaget.
Tonarter och upprepade toner i nr 15
Nr 15 börjar i Dess-dur, går genom ett mittparti i ciss-moll och återvänder till Dess-dur. Mellan början och slutet finns alltså en annan tonart. Den upprepade tonen skrivs som Ass i ytterdelarna och som Giss i mitten. Pianisten trycker på samma tangent, men notnamnet och ackorden runt den ändras. Vid övergången till mittpartiet anpassade kompositören tonens namn och harmoniken till den nya tonarten.
Mahinas lunchlista innehåller nr 15 ur op. 28 med Dmitri Alexeev. När Chopin avslutade samlingen beskrev han klostrets lilla fönster, det obekväma bordet och ljuset i brev. Han läste Bach och ordnade manuskript medan han väntade på pianot valt i Paris. Efter ankomsten bad han Fontana ordna kopiering och leverans till förlaget. Även under en vinter med regn och sjukdom hanterade han noter, avtal och brev, medan Sand fortsatte barnens undervisning och sitt eget skrivande.
Musik på Mahina
Lunchmusiken på Mahina innehåller Regndroppspreludiet med Dmitri Alexeev. När du hör det kan du minnas pianot Chopin väntade på och breven han skrev i klostret. Det är ett sätt att förena styckets smeknamn med kompositörens verkliga vinter.





