I den här artikeln
  1. Nybörjarpianister bland djuren
  2. Bekanta melodier för sköldpaddan och elefanten
  3. Svanen publiceras separat
  4. Fokins koreografi och Pavlovas svankostym
  5. De fjorton satserna ges ut efter kompositörens död
  6. Musik på Mahina

Det korta svaret

Av Djurens karneval publicerade Saint-Saëns bara Svanen under sin livstid. Den gavs ut för cello och piano 1887, medan alla fjorton satser publicerades först efter hans död 1922. I andra satser imiterade han nybörjarpianister och gjorde välkända danser till sköldpaddors och elefanters musik. Cellomelodin som blev självständig från den satiriska sviten användes av Fokin och Pavlova i den korta baletten Den döende svanen 1905.

På djupet

Nybörjarpianister bland djuren

Saint-Saëns skrev Djurens karneval i februari 1886. Undertiteln är Stor zoologisk fantasi, och verket har fjorton satser. Titlarna är mer än en uppräkning av djur: där finns också Akvarium, Fossil och Pianister. Levande djur, en plats där de hålls, spår av äldre varelser och mänskliga musiker förenas i samma svit. Undertiteln och de fjorton satsnamnen visar denna sammanställning av djur och människor. Saint-Saëns presenterade olika motiv efter varandra i korta musikstycken.

I Pianister imiterar de två pianisterna en nybörjares skalövningar. Noterna anger att den oerfarnes tvekan och oskicklighet ska återges. Erfarna musiker ska avsiktligt spela även de misstag som uppstår vid övning. I stället för snabba och korrekta skalor får vi höra en nybörjare träna. Mellan satserna som beskriver djur lade Saint-Saëns människors spelvanor. Här är den som lär sig piano föremål för skämtet, och den som imiterar honom är också pianist.

Saint-Saëns skrev verket medan han vistades i Österrike och arbetade med tredje symfonin. Först tänkte han på ett kort solostycke för Charles-Joseph Lebouc, en cellist som stod inför pensionering, men utvidgade idén till en zoologisk fantasi om flera djur. Till arbetet som börjat för cellon i Svanen lade han andra satser. Till skillnad från symfonin han skrev samtidigt använde han humor avsedd för sammankomster med vänner. Cellomusiken fick plats i sviten, och två pianon och flera andra instrument användes för djurens skildring.

Bekanta melodier för sköldpaddan och elefanten

I Sköldpaddor spelas cancan ur Offenbachs Orfeus i underjorden långsamt. Även när man känner igen den ursprungligen snabba dansmelodin är tempot helt annorlunda. Saint-Saëns valde ett djur som knappast passar till en snabb dans. Skämtet uppstår genom att en befintlig komposition förändras och används under en annan titel. I stället för en ny melodi gav han en känd dans ett nytt tempo och överlät den åt ett långsamt djur. Satsen förenar sköldpaddornas titel med musiken från Offenbach.

Jacques Offenbach i en litografi av Nadar.
Jacques Offenbach i en litografi av Nadar.

I Elefanten citerar han Sylfidernas dans ur Berlioz Fausts fördömelse. Den lätta dansen för luftvarelser används i elefantens vals på ett lågt instrument. Sköldpaddan får Offenbachs snabba dans långsamt; elefanten får Berlioz lätta dans i basregistret. Båda satserna förbinder välkänd musik med andra djur. I den ena ändras tempot, i den andra instrumentet och storleken på den som dansar. Skillnaden mellan citatets ursprungliga användning och den nya titeln fortsätter svitens satir.

Fossil rymmer fyra franska sånger, en melodi ur Rossinis Barberaren i Sevilla och Saint-Saëns egen Danse macabre. Det kan förstås som satir där musik som spelats så mycket att den blivit välbekant liknas vid fossil. Här presenteras också teckningen av gamla djurben som han lämnade i början av satsen. Han nöjde sig inte med andras musik utan samlade sex melodier, inklusive sin egen, i ett kort stycke. Bekanta sånger, opera och hans orkestermusik blev tillsammans material för musikalisk satir.

Svanen publiceras separat

Svanen är den trettonde satsen. Saint-Saëns publicerade den först 1887 utan de andra. Av fjorton satser gav han endast musiken med cellons långa melodi egna noter. Musiker kunde spela den utan att förbereda hela sviten. Resten publicerades 1922, året efter hans död. Trettiofem år gick mellan tryckningen av Svanen och hela sviten. Under sin livstid tillät han utgivningen av ett stycke och sköt upp den allmänna spridningen av de övriga satserna.

Cello byggd av Vuillaume i mitten av 1800-talet.
Cello byggd av Vuillaume i mitten av 1800-talet.

Utgåvan av Svanen från 1887 är ett arrangemang för cello och piano. I originalsviten används cello och två pianon. Den fristående notutgåvan låter ett enda piano ackompanjera, så att två personer kan spela tillsammans. Cellosolot behålls, men antalet pianister förändras. När Saint-Saëns publicerade stycket separat anpassade han alltså musiken från två pianon till ett. Satsen i Djurens karneval och det självständiga cellostycket har samma titel, men noterna kräver olika antal pianon.

Saint-Saëns oroade sig för hur en tysk publik skulle ta emot sviten och begränsade offentliga framföranden. Han arbetade ofta som pianist i Tyskland och uppskattades också för seriösa verk. Även den franska Société Nationale de Musique betonade professionellt och seriöst skapande. Kompositören undrade hur skämten från vänkretsen skulle uppfattas på offentliga konserter. Han spelade sviten vid mindre sammankomster men begränsade den allmänna utgivningen och offentliga konserter. Samma musik behandlades alltså olika beroende på var och för vem den skulle framföras.

Fokins koreografi och Pavlovas svankostym

År 1905 koreograferade Michail Fokin Den döende svanen för Anna Pavlova. Det är ett kort danssolo till Saint-Saëns Svanen, med annan musik och handling än Tjajkovskijs Svansjön. Fokin skapade dansen, Pavlova stod på scen och Saint-Saëns cellomusik användes. Efter att kompositören skrivit den trettonde satsen utformade Fokin rörelser till musiken och Pavlova gestaltade dem. Rörelserna som visar en döende svan tillkom alltså i ett dansverk till cellostycket.

Anna Pavlova i Den döende svanen, målad av Lavery 1911.
Anna Pavlova i Den döende svanen, målad av Lavery 1911.

Den korta baletten visades första gången i Sankt Petersburg 1905 och blev en av Pavlovas mest kända roller. Hon dansade i en kostym som visade svanens vingar. Den bevarade tutun har glänsande dekorationer och gåsfjädrar, med fjädrarna ordnade som vingar baktill. Kostymen antas ha använts i slutet av 1920-talet. Pavlova fortsatte att dansa rollen efter premiären. För att publiken skulle se svanen som kroppen uttryckte gjordes också kostymens vingar av verkliga fågelfjädrar.

Koreografen Michail Fokin målad av Serov 1909.
Koreografen Michail Fokin målad av Serov 1909.

Fokins koreografi och Pavlovas uttryck kan ses som ett försök att betona konstnärlighet och känsla, inte bara baletteknik. Hennes mjuka armrörelser användes också av andra dansare i rollen som Odette i Svansjön. Rörelser fördes därmed mellan två baletter med olika musik. Den döende svanen framförs till Saint-Saëns cellostycke, men senare dansare använde Pavlovas uttryck även i andra svanroller. Det kroppsliga inflytandet fortsatte trots skillnaderna i musik och verk.

De fjorton satserna ges ut efter kompositörens död

I testamentet 1911 tillät Saint-Saëns Durand att ge ut hela sviten efter hans död. År 1922 trycktes alla fjorton satser. Det finns små skillnader mellan hans manuskript och den första postuma utgåvan. Förstautgåvan förbereddes när kompositören inte längre kunde delta i arbetet. Redaktörer jämför handskriften och trycket för att granska förändringarna. Beslutet att bara publicera Svanen i livet och tillståndet att ge ut hela sviten efter döden finns kvar i olika former av noter.

I sviten ligger Fossil före Svanen och Finale efter. Satiren som flätar samman välkända sånger följs av cellons långa melodi och sedan en avslutning som återvänder till flera av djurens musik. Saint-Saëns placerade cellostycket efter snabba pianorörelser, danscitat i ett lågt instrument och musik som imiterar en nybörjares övning. I de separata noterna till Svanen spelas inte de andra satserna, men i hela verket tar samma musiker hand om de olika karaktärerna i följd.

Pavlova förberedde olika kläder för olika roller. Vid sitt första framträdande i London 1909 dansade hon Tjajkovskijs Rysk dans i en lång sarafan formgiven av Ivan Bilibin. Denna traditionella ryska klädnad är lång och trapetsformad och ganska tung att dansa i. Svanens tutu hade gåsfjädrar och glänsande dekorationer på ytan, samt fjädervingar baktill. De bevarade kläderna visar både Fokins svan och den ryska gestalt som dansade till Tjajkovskijs musik.

Musik på Mahina

På Mahina spelar vi Svanen i olika inspelningar. När melodin hörs under måltiden kan du också minnas hur musiken som skiljdes ut ur en satirisk djursvit fortsatte till Pavlovas balett.