I den här artikeln
  1. Tonart och register anpassade för G-strängen
  2. Solonoter publicerade i Boston 1880
  3. Mahlers redigering och ett modernt framförande med stråkar
  4. Violinisten bakom G-strängsarrangemanget
  5. Air vid olika konserter
  6. Musik på Mahina

Det korta svaret

Namnet Air på G-strängen kommer inte från Bachs titel i orkestersvit nr 3. Den andra satsen heter Air. På 1800-talet arrangerade violinisten August Wilhelmj den för solospel och angav att den skulle spelas på G-strängen. Han sänkte tonerna så att hela melodin gick att spela på violinens lägsta sträng. När arrangemanget blev välkänt började spelanvisningen användas som titel.

På djupet

Tonart och register anpassade för G-strängen

Wilhelmj flyttade originalets D-dur till C-dur och sänkte melodins register. Det gjorde att solisten kunde använda enbart G-strängen, den lägsta av violinens fyra strängar. Melodin Bach skrivit för stråkensemble ändrades så att en enda musiker kunde spela den genomgående på en sträng. Det vanliga namnet Air på G-strängen bevarar arrangemangets framförandevillkor. Stråkmusikerna som spelar sviten har Air i D-dur; solisten som framför Wilhelmjs version har melodin i C-dur.

Ett exempelinstrument för att förklara violinens G-sträng: Gould-violinen, byggd av Stradivari 1693.
Ett exempelinstrument för att förklara violinens G-sträng: Gould-violinen, byggd av Stradivari 1693.

Bachs ursprungliga Air spelas av stråkar och generalbas. I generalbasen fyller en ackompanjatör ut ackorden utifrån en baslinje och harmoniska siffror. Under melodistämman fortsätter basen att röra sig och andra stämmor spelar samtidigt. Medan en stämma håller en lång ton rör sig en annan vidare. Musiken förbinder den rörliga basen och de andra stråkstämmorna under huvudmelodin. I Wilhelmjs soloversion spelar en person melodin, men i Bachs sats finns flera stråkstämmor som samverkar.

Wilhelmjs violinarrangemang blev mycket populärt under en tid då Bachs orkestermusik sällan framfördes nära sin ursprungliga form. En sats som omvandlats till solostycke med klangen från en låg sträng nådde nya musiker och lyssnare. Originalet har tonarten D-dur och namnet Air; arrangemanget använder C-dur och en anvisning om G-strängen. Den välkända titeln började alltså i en senare musikers instruktion i ett bestämt partitur, snarare än i det satsnamn Bach använde.

Solonoter publicerade i Boston 1880

År 1880 gav Thompson & Odell i Boston ut Air for G String för violin och piano. Satsen ur Bachs orkestersvit trycktes så att två musiker kunde spela tillsammans. I stället för att samla en stråkensemble tog en violinist och en pianist var sin stämma. Förlaget distribuerade solomelodin för violinens låga sträng och pianoackompanjemanget i Boston. Även utanför det Europa där Bach verkat kunde människor i USA som ville spela musiken få tillgång till noter.

Tredje sviten börjar med en fransk ouvertyr. Formen för denna samling danser utvecklades genom Lullys musik vid Ludvig XIV:s hov. En långsam och högtidlig början följs av en snabbare del i fugerad stil, där flera stämmor efterliknar samma tema i tur och ordning. På Bachs tid kallades sådana sviter som började med en ouvertyr också ouverturer. Verket som nu kallas tredje sviten har förts vidare under det namnet. Musiken som spelas före Air har den franska ouvertyrens uppbyggnad.

Efter Air följer gavotter, bourrée och gigue. Danserna kontrasterar genom rytm och tempo. Bach placerade ouvertyren, Air och danserna inom ett enda verk och samlade genom ordningen olika dansers taktarter och karaktärer. Solonoterna används för att spela Air för sig, men i svitens stämmaterial fortsätter samma musiker från ouvertyren till de senare danserna. Programmets musik förändras beroende på om man framför ett självständigt litet stycke eller andra satsen i en fullständig svit.

Mahlers redigering och ett modernt framförande med stråkar

År 1910 publicerade Schirmer Gustav Mahlers redigering av fem satser ur Bachs andra och tredje sviter. Mahler fyllde ut piano- och orgelstämmorna för generalbasen med bestämda noter. Han skrev alltså ut musik som ackompanjatören tidigare fyllde i utifrån basmelodin och harmoniska siffror. Wilhelmj hade flyttat melodin till violinens låga sträng, medan Mahler redigerade musiken för orkester och klaverinstrument tillsammans. De ändrade olika delar i arbetet med att framföra samma Bachverk.

Gustav Mahler fotograferad av Moritz Nähr vid hovoperan i Wien 1907.
Gustav Mahler fotograferad av Moritz Nähr vid hovoperan i Wien 1907.

Mahler lade också till anvisningar i flöjtstämman till andra sviten. I starka avsnitt skulle fler flöjter tillkomma och vid behov förstärkas av klarinett. Instruktionerna kan ses tillsammans med storleken på den stråkensemble han tänkte sig. Andra blåsinstrument skulle hindra flöjtklangen från att försvinna i en stor stråkgrupp. Både det utskrivna ackompanjemanget och förstärkningen av blåsarnas volym rymmer en dirigents bedömning av balansen i en verklig orkester.

Vid Nederländska Bachsällskapets framförande i Amsterdam 2017 valde Lars Ulrik Mortensen en annan besättning. Han spelade tredje sviten med stråkar och klaver utan blåsare och pukor. Valet byggde på hypotesen att blåsstämmorna lagts till senare och att en tidig version varit koncentrerad till stråkar. Han förberedde en mindre ensemble efter den hypotesen. Framförandet använde faktiskt inga blåsare eller pukor, men förklaringen om den tidiga versionen är en hypotes grundad på de bevarade noterna.

Violinisten bakom G-strängsarrangemanget

På Liszts rekommendation studerade Wilhelmj violin för Ferdinand David vid konservatoriet i Leipzig. David var konsertmästare i Gewandhausorkestern. Wilhelmj framträdde som solist på europeiska scener under 1860-talet och turnerade senare i Nord- och Sydamerika, Asien och Australien. Från 1894 undervisade han vid Guildhall School of Music i London. Den verksamme konsertmusikern förde sin spelteknik vidare genom att undervisa yngre musiker. Efter konservatoriestudier och framträdanden inför publik i flera länder stod han åter inför elever.

Violinisten August Wilhelmj fotograferad av Sarony omkring 1879.
Violinisten August Wilhelmj fotograferad av Sarony omkring 1879.

Han höll också kontakt med Wagner. År 1862 besökte Wagner ofta hans hem och skrev samma år de första åtta takterna av ouvertyren till Mästersångarna i Wilhelmjs album. Vid grundläggningen av festspelshuset i Bayreuth 1872 spelade han violin i Beethovens nionde symfoni under Wagner. Wagner valde honom som konsertmästare i den nya festivalorkestern. Solisten som överförde Bach till violin och piano arbetade vid andra tillfällen alltså i en stor ensemble ledd av Wagner själv.

Torg och kyrkor i Leipzig på ett vykort från 1896.
Torg och kyrkor i Leipzig på ett vykort från 1896.

Wilhelmjs namn finns också kvar på en violin han ägde. Hans far köpte 1866 ett instrument byggt av Stradivari 1725 åt honom. Fadern var doktor i juridik och amatörviolinist. Wilhelmj ägde flera violiner men uppskattade särskilt denna. År 1896 sålde han den till eleven Hugo Kupferschmidt. Instrumentet fick därefter flera ägare och är fortfarande känt under namnet Wilhelmj. Musikerns namn finns därför både i historien om arrangemangets titel och i violinens ägarhistoria.

Air vid olika konserter

Basen i Air rymmer både oktavsprång och stegvis rörelse. Den håller inte bara samma ton hela tiden medan en lång melodi spelas ovanför. Under basens rörelse växlar andra stråkstämmor toner och förenar långa toner med kortare rörelser. Musikerna följer tonernas längd och höjd i sina stämmor medan de spelar tillsammans. Den utdragna melodin, den rörliga basen och de mellanliggande stämmorna finns i samma sats och delar upp ensemblens arbete i flera roller.

Den 21 oktober 2021 spelade Boston Symphony Orchestra Bachs Air till minne av Bernard Haitink. Han hade dött samma dag, och Andris Nelsons dirigerade konserten. Genom valet av stycke tog dirigenten farväl av en kollega med Bachs musik. En sats ur en långt tidigare komponerad orkestersvit användes vid ett framträdande för att hedra en avliden musiker. Även efter Bachs tid har de som förbereder konserter valt denna musik för särskilda dagar och människor.

Wilhelmj ändrade Airs tonart och melodins höjd och angav G-strängen för solisten. Mahler skrev ut klaverackompanjemanget i sviterna och föreskrev förstärkning av flöjtens volym. Mortensen tog bort blåsare och pukor och ledde orkestern enligt en hypotes om tidig stråkbesättning. Senare musiker förberedde alltså Bach för olika instrument och grupper. Melodin som en violinist spelade genomgående på en låg sträng delas vid andra konserter av stråkmusiker som tar hand om basen och flera stämmor.

Musik på Mahina

I Mahinas musiklista möter du samma musik under två namn: Air och Air på G-strängen. Till glädjen att känna igen stycket kan du också lägga berättelsen om den senare musiker som skapade titeln vi vant oss vid att använda.