I den här artikeln
Det korta svaret
År 1965 spelade den tjugoåriga Jacqueline du Pré in Elgars cellokonsert. John Barbirolli dirigerade London Symphony Orchestra. Vid verkets uruppförande 1919 hade Barbirolli själv spelat cello i samma orkester. Inspelningen förenade en ung solist med en musiker som först deltagit som orkestermedlem och 46 år senare återkom som dirigent.
På djupet
För lite repetition inför den första konserten efter kriget
Elgars cellokonsert framfördes för första gången den 27 oktober 1919 i Queen's Hall i London. Elgar dirigerade själv London Symphony Orchestra och Felix Salmond var solist. Han hade skrivit verket efter första världskrigets slut. Med tanke på de liv kriget hade tagit och det förkrigsliv som inte kunde återställas går det att förstå verkets sorgfyllda karaktär tillsammans med tidens erfarenheter. Orkestern, som hade fortsatt att ge konserter under kriget, framförde en ny konsert skriven efter freden, med kompositören själv vid dirigentpulten.
Även London Symphony Orchestra hade drabbats av kriget. Medlemmar hade gått in i militären, och orkestern fortsatte att uppträda under trafikrestriktioner och hot om flyganfall. Den nye chefdirigenten Albert Coates avstod från sitt arvode för att hjälpa orkestern att återuppta verksamheten. Säsongens första konsert, där Elgars nya verk skulle presenteras, innehöll också musik av Borodin, Wagner och Skrjabin. Orkestern måste förbereda både bekant repertoar och den nya konserten till samma framträdande.

Coates överskred repetitionstiden för de andra verken, så Elgar och Salmond fick för lite tid att samordna konserten. I sin dagbok skrev Alice Elgar både om sin ilska över det maken hade utsatts för och om orkestermedlemmarnas insats när de repeterade extra. Repetitionsbristen hör till bakgrunden till de negativa omdömena efter uruppförandet. Trots att kompositören dirigerade och solisten var närvarande måste de ge den första konserten utan att ha hunnit arbeta tillräckligt med samspelet mellan solostämman och orkestern.
Elgar och London Symphony Orchestra fortsatte att arbeta tillsammans. I januari 1934 övervakade Elgar, sjuk i sin säng i Worcester, en inspelning med orkestern i en studio i London. En särskild förbindelse mellan städerna gjorde det möjligt för honom att lyssna från sjukbädden. I stället för att resa till studion hörde han musiken i sitt sjukrum. Kompositören och orkestern, som hade samarbetat sedan uruppförandet, kunde på detta sätt fortsätta inspelningsarbetet även på avstånd.
Barbirolli återvände som dirigent
Barbirolli hade spelat i cellosektionen vid konsertens första framförande. År 1965 dirigerade han samma London Symphony Orchestra när du Pré spelade in den. Musikern som vid uruppförandet hade läst sin cellostämma ledde nu solisten och hela ensemblen. När konserten först presenterades var han en av cellisterna inne i orkestern. Fyrtiosex år senare stod han framför den, angav tempot och ledde musikerna i samspel med solisten inför inspelningen av samma verk.

Du Pré föddes den 26 januari 1945 och var tjugo år vid inspelningen 1965. Som barn hörde hon en cello på radio och blev intresserad av instrumentet. Hon debuterade med en recital i London 1961 och började spela in för EMI 1962. Innan Elgarkonserten spelades in hade hon alltså redan erfarenhet av offentliga framträdanden och skivproduktion. Debuten, den första EMI-inspelningen och konsertinspelningen följde varandra under flera år.
Hon hade studerat Elgars konsert redan under tiden hos läraren William Pleeth. År 1964 började hon spela på Stradivari-cellon Davidoff. Följande år framförde hon konserten med Barbirolli och spelade sedan in den med London Symphony Orchestra. Hon spelade ett partitur hon länge hade studerat på ett nytt instrument, arbetade med dirigenten på konsertscenen och gjorde därefter skivan. Före den välkända inspelningen 1965 fanns en längre period då hon lärde sig verket och framförde det tillsammans med andra.
Material som återkommer genom fyra satser
I konsertens början ger Elgar solocellon fyra ackord. Stråkar, klarinett och horn svarar, och violastämman presenterar ett tema. Ordningen mellan solocello och orkester är tydlig från början. I stället för att följa konserttraditionen med en lång orkesterinledning före solistens entré lät Elgar cellisten spela först. Långt före den långsamma sats som du Pré spelade in inleder han konserten med att anförtro den första klangen åt solisten.

Den tredje satsen, Adagio, är den långsamma delen av de fyra satserna. Först kommer celloinledningen i första satsen och den snabba rörelsen i den andra; efter Adagio följer finalen. Satserna har olika karaktär och är organiserade så att tidigare material spelas igen längre fram. Om tredje satsen ges ut som ett eget utdrag hör man dess melodiska förlopp för sig. I hela konserten ligger den långsamma musiken mellan den föregående snabba satsen och finalen. Den första cellofrasen har också anvisningen Nobilmente, som vanligen återges med ädelt. Elgar angav därmed frasens karaktär samtidigt som han skrev de första tonerna.
Mot slutet av finalen återkommer både temat från Adagio och cellons ackord från konsertens början. Elgar lämnade inte tidigare material bakom sig varje gång en ny sats började, utan använde det också i finalen. Temat som hade presenterats som ett eget förlopp i tredje satsen blir en del av avslutningen, och inledningsackorden återvänder före slutet. I ett utdrag hör man melodin inom en enda sats; i hela konserten hör man hur samma material återkommer mellan tidigare och senare satser.
Konsertframföranden efter inspelningen
Du Pré avslutade sin konsertverksamhet 1973 och dog 1987. Även efter att sjukdom hindrade henne från att stå på scen kunde man höra hennes spel på tidigare inspelningar. Elgarskivan från 1965 tillkom före hennes tillbakadragande. Den tidiga karriären från debut till inspelning och de senare hälsoproblemen tillhör olika perioder. Skivans årtal pekar på en tid då hon fortfarande utvidgade sin verksamhet, och den bevarar också namnen på den medverkande dirigenten och orkestern.

Du Prés Elgarkonsert finns bevarad som studioinspelning, konsertinspelningar och film. Ett framförande under Malcolm Sargent spelades in 1963, och 1967 filmades hennes tolkning med Barenboim. Även ett framförande i Philadelphia 1970 finns inspelat. Konserten med Sargent låg två år före skivan med Barbirolli; filmen med Barenboim gjordes två år efter den. Hon framförde Elgarkonserten vid flera tillfällen med olika dirigenter och på olika platser.
Konserten var det sista stora orkesterverk Elgar fullbordade. Den 12 december 1968 framförde du Pré den också med Los Angeles Philharmonic under Zubin Mehta. Det var första gången den orkestern spelade Elgars cellokonsert. Genom möten med dirigenter och orkestrar i flera länder behöll hon den sena Elgarkonserten i sin egen repertoar. Efter skivan 1965 fortsatte hon att spela samma verk med andra ensembler. Konserten förblev en del av hennes arbete både i studion och på scen.
En relation som började vid en stipendiebedömning
Barbirolli och du Pré möttes också vid bedömningen för Suggia-stipendiet 1956. Han hjälpte den unga cellisten att stämma instrumentet. Stipendiet som hon fick som elvaåring krävde fyra timmars övning varje dag. Nio år senare spelade de in konserten tillsammans. Barbirolli, som hade hjälpt den unga sökanden med hennes instrument, dirigerade 1965, och cellisten som fått stipendiet för sina studier var solist. Innan de arbetade tillsammans i studion hade han alltså bedömt hennes spel och hjälpt henne att stämma.
På inspelningen 1965 spelar du Pré cellons ackord redan i början. Efter orkesterns svar följer fyra satser, och i finalen återkommer tredje satsens melodi och de första ackorden. Barbirolli ledde nu som dirigent den musik han hade spelat inne i orkestern vid uruppförandet. Solostämman som Salmond hade haft 1919 spelades av den unga du Pré. Barbirolli tog dirigentpulten där Elgar hade stått, och solisten hade bytts från Salmond till du Pré. Tillsammans med honom spelade hon och London Symphony Orchestra in de fyra satser Elgar lämnat efter sig.
Musik på Mahina
Musiken till lunch och middag på Mahina innehåller Adagio ur Elgars cellokonsert med Jacqueline du Pré. När du hör melodin under måltiden kan du också minnas att inspelningen gjordes av den unga solisten tillsammans med Barbirolli, som hade deltagit i uruppförandet.





