I den här artikeln
Det korta svaret
Jean-Pierre Rampal studerade medicin till tredje året. Han lärde sig flöjt efter att ha hört fadern hemma men mindes att föräldrarna ville att han skulle läsa medicin. Han utvidgade repertoaren genom att leta efter gamla noter i bibliotek och be kompositörer om nya verk. I Mozarts konsert för flöjt och harpa spelade han flöjtstämman och Lily Laskine harpstämman. Mahinas lunch- och middagslistor har också musik med dem båda.
På djupet
Flöjten hemma och medicinstudierna
Rampals första lärare var fadern Joseph Rampal. I en intervju mindes han att han ville spela efter att ha hört faderns flöjt hemma. Joseph oroade sig för att instrumentet skulle få sonen att försumma studierna. Rampal berättade att han nådde medicinutbildningens tredje år men inte hade sitt intresse där. Han följde föräldrarnas önskan om utbildning och lärde sig samtidigt instrumentet av fadern.
År 1943 avbröts medicinstudierna av de tyska ockupationsmyndigheternas arbetsmobilisering. Rampal gömde sig i Marseille och Paris för att undvika den. Efter inträdet vid Pariskonservatoriet fick han första pris i flöjt 1944. Medan medicinstudenten flyttade mellan gömställen blev han alltså konservatoriestudent. Den unge mannen som ville spela måste under kriget byta både bostadsort och utbildning. Mellan avskedet från medicinen och konservatoriepriset låg erfarenheten att undvika tvångsarbete under ockupationen.
När far och son spelade duetter tog Joseph den andra flöjten. Rampal mindes att de började med lätta duetter av Devienne och Altès. Han lärde sig musiken och anpassade tonhöjden medan han hörde fadern spela. Vid lektionerna godtogs inte en enda felton, och nästa uppgift kom först när den föregående var färdig. Den senare solisten beskrev duettens samspel med en annan musiker som sin första utbildningserfarenhet.
Notletandet utanför scenen
Rampal sökte själv efter musik att spela. I samma intervju förklarade han att han undersökte bibliotekskataloger och fick notkopior och mikrofilmer. För att utvidga repertoaren behövde han först skaffa material. Han nöjde sig inte med att köpa kända verk utan letade upp och läste musik som förvarades på bibliotek.

Skivsamlingen till hundraårsdagen av hans födelse förenar barockkonserter och moderna verk han spelat. Kompositörerna sträcker sig från Telemann och Bach till Nielsen och Poulenc. Han lyfte fram äldre musik igen samtidigt som han spelade in och uruppförde nya verk. Olika epoker samlades i en enda musikers diskografi. Både bibliotekens musik och nya samtida kompositioner fortsatte att ingå i hans arbete. Jubileumssamlingens upplägg visar båda verksamheterna.
Klaverspelaren Robert Veyron-Lacroix var en långvarig kollega. De samarbetade och spelade tillsammans under 35 år. I verk för flöjt och klaver förberedde de noterna och framträdde gemensamt. Även Rampals solokarriär hade alltså en musiker som följde honom länge. Veyron-Lacroix spelade senare piano vid Poulencsonatens amerikanska premiär. Samarbetet fortsatte också på scenen där de presenterade ny musik för utländsk publik.
En fransk sonat med amerikanskt stöd
Poulencs sonat för flöjt och piano beställdes av USA:s kongressbibliotek med stöd av Coolidge-stiftelsen. I självbiografin mindes Rampal ett telefonsamtal där Poulenc meddelade att han skulle skriva den önskade sonaten och att pengarna kom från USA. Rampal ville ha ett nytt verk, och Poulenc komponerade det. Till den franska kompositören och musikern kom alltså en amerikansk institutions beställning och stöd. När musiken var klar spelade Rampal och Poulenc själva första gången.
Världspremiären ägde rum i Strasbourg den 18 juni 1957. Rampal spelade flöjt och Poulenc piano. Efter publikens gensvar upprepade de andra satsen. Året därpå gav Rampal och Veyron-Lacroix den amerikanska premiären i kongressbiblioteket. I beställarens land spelade flöjtisten alltså med en annan pianist. Kompositören själv hade deltagit vid klaveret först; sedan tog Rampals långvarige kollega den rollen.
Vid USA-premiären 1958 spelade Rampal en silverflöjt byggd av Louis Lot 1880. Den tillhörde kongressbibliotekets Dayton C. Miller-samling. När den nya sonaten presenterades för amerikansk publik användes alltså ett instrument från föregående århundrade. Rampal spelade en flöjt som biblioteket bevarade vid dess egen konsert. Han presenterade beställningsverket med Veyron-Lacroix. Institutionen som hade beställt musiken ordnade platsen och förvarade också instrumentet som användes.
Mozart med harpa och en kväll på tv
Rampal och Lily Laskine framförde Mozarts konsert för flöjt och harpa K.299 med Paillards kammarorkester under Jean-François Paillard. Både flöjt och harpa är soloinstrument, och musikerna spelade var sin solostämma tillsammans med orkestern. Deras Andantino finns också på 100 Best Relaxing Classics, och Mahinas lunch- och middagslistor har spåret från samma album. Det är en Mozarttolkning med Rampals flöjt och Laskines harpa tillsammans.

De spelade också Mozart tillsammans på tv. Den 26 juni 1975 framförde de andra satsen i Le Grand Échiquier på Antenne 2. Sändningen, organiserad kring sångaren Léo Ferré, innehöll också Claude Bollings jazz, operaarior och körmusik av Fauré. Produktionen samlade olika genrer i samma program. Rampals och Laskines Mozart var en del av kvällen. De två som gjort skivor tillsammans deltog alltså också på tv-scenen med samma soloinstrument.
Claude Bolling mindes hur Suite for Flute and Jazz Piano Trio med Rampal började. Enligt honom ville Rampal spela med jazzmusiker men bad om ett verk där flöjten behöll sin klassiska karaktär medan pianot använde jazzens språk. Bolling komponerade efter önskemålet och lade till kontrabas och trummor. Flöjtsolisten gav alltså pianisten ett konkret förslag till den nya musikens karaktär. Fyra instrument deltog i samma verk med roller knutna till olika spelsätt.
Japanska melodier för flöjt och harpa
Kompositören Akio Yashiro arrangerade Rampals och Laskines album med japanska melodier. Där finns Haru no Umi, Akatombo, en vaggvisa från Chūgoku, en boskapssång från Nanbu och Sakura Sakura, bland annat. De två franska musikerna använde Yashiros noter för flöjt och harpa. Arrangören deltog alltså genom att välja musik och ordna den efter instrumenten. Hans namn står tillsammans med solisternas, och japanska stycken av olika ursprung samlas på samma skiva.

Haru no Umi skrevs av Michio Miyagi för koto och shakuhachi. Koto är ett stränginstrument, shakuhachi ett blåsinstrument. Deras musik överfördes i arrangemanget till harpa och flöjt. Stycket ingick i originalalbumet, utelämnades i en senare version och återkom på en återutgiven LP. Utgåvor med samma albumtitel kan alltså ha olika innehåll. Mellan musiken för koto och shakuhachi och den för flöjt och harpa ändrades både besättning och platsen i skivutgåvorna.

Violinisten Renée Chemet spelade också Haru no Umi när hon besökte Japan 1932. Hon överförde shakuhachins parti till violin och framförde det med Miyagi på koto. Konserten förekommer även i Yasunari Kawabatas Keshō to Kuchibue. En inspelning från 1930 där Miyagi spelar koto finns också kvar. Redan före Rampals och Laskines flöjt- och harpversion hade musiken alltså framförts på ett annat västerländskt instrument. Kompositören själv deltog med violinisten i en annan besättning än originalets.
En musiker som sökte noter och bad kollegor om nya verk
Rampal, som först lärt sig duetter med fadern, spelade senare sonater med klavermusiker och spelade in konserter med en harpist. Sonaten han önskat från Poulenc blev färdig genom en amerikansk beställning, och förslaget till Bolling förenade honom med en jazzpianotrio. På albumet med japanska melodier arrangerade Yashiro och Laskine spelade harpa. Musikern som utvidgade repertoaren genom bibliotekens noter fortsatte alltså också att be kollegor om nya kompositioner och arrangemang. Hans skivor och uruppföranden bevarar namnen på kompositörerna, arrangörerna och musikerna han arbetade med.
Musik på Mahina
Mozarts konsert för flöjt och harpa som vi spelar på Mahina framförs av Rampal och Lily Laskine. När flöjten och harpan växlar melodi kan du också minnas hur Rampal utvidgade sin musik genom samarbete med flera kollegor.





